Fethullah GĂŒlen bor nu i en liten amerikansk by, i ett hus, som inte tillhör honom och med en liten skog med granar, kastanjetrĂ€d, entrĂ€d och ektrĂ€d. StĂ€llet liknar den plats som den turkiska poeten, Yahya Kemal, beskriver i sin dikt: ett stĂ€lle, dĂ€r sjĂ€len finner vila under kyliga trĂ€d - (lĂ„ngt) fjĂ€rran, frĂ„n massornas vansinnigheter. DĂ€r tiden enbart skrider lĂ„ngsamt fram. DĂ„ och dĂ„ fĂ„r han glĂ€djande besök frĂ„n turkarna, som Ă€r bosatta i USA. Under dagen hörs vingslag frĂ„n de rastlösa fĂ„glarna pĂ„ husets tak. Utan luftföroreningar strĂ„lar mĂ„nen och stjĂ€rnorna pĂ„ nĂ€tterna i all sin majestĂ€tiska prakt. En plats full av ekorrar och rĂ„djur.

Men tror man att Fethullah GĂŒlen tar lĂ„nga promenader i skogen och med glĂ€dje undersöker hur den sparsamma bĂ€cken rinner ut i den lilla dammen, tar man vĂ€ldigt fel. Han lĂ€mnar sitt rum endast nĂ€r han skall be och Ă€ta. Det Ă€r inte tal om skogen, han har inte ens gĂ„tt ut pĂ„ gĂ„rden fem gĂ„nger under de fem Ă„r som han har bott hĂ€r.

Ja, men varför inte? En stor del beror pÄ diabetes, hjÀrtsjukdomar, högt blodtryck och problem med kolesterolhalten i blodet, som medför stora fysiska besvÀr. Men jag tror att sanningen ligger djupt inne i hans sjÀl. AngÄende detta kommer ni att hitta en enkel ledtrÄd i intervjun.

Jag har sett med egna ögon, hur mycket hĂ€lsomĂ€ssiga problem, (som en normal mĂ€nniska skulle ha svĂ„rt att klara av) har utmattat honom. Hans tillstĂ„nd förĂ€ndras stĂ€ndigt. Fast hans ögon inte kunde dölja smĂ€rtorna, uppfattade han det som ohövligt att beklaga sig över sin lidelse och försökte Ă€ndĂ„ att svara pĂ„ mina oĂ€ndliga frĂ„gor. DĂ„ han inte lĂ€ngre kunde formelera enkla meningar pĂ„ gund av höjt blodtryck, feber, kroppsmĂ€rtor och obehag krĂ€vde hans lĂ€kare att han skulle ta en paus och vila upp sig. Jag var rasande pĂ„ mig sjĂ€lv över att jag tvingat GĂŒlen till att prata med mig, innan han hann tillfriskna efter hjĂ€rtoperationen, som han just hade gĂ„tt igenom. Men min yrkesgirighet tog överhanden och jag sa: "Bra, det var allt för idag, lĂ„t oss fortsĂ€tta imorgon. " Och han sade: "…visst om jag inte dör tills dess."

Han antydde ganska klart att jag var i fÀrd med att överskrida grÀnsen men, mitt ego ville inte lyssna pÄ denna antydan. Jag mÄste understyrka att ingen skall luras av hans mÄlande hÄllning och stiliga klÀdsel pÄ fotografierna.

Inte en enda gÄng nekade han mig intervju. Jag vill dÀrför gÀrna tacka honom för att han aldrig har lÄtit mig sitta och vÀnta, fast det inte var den rÀtta tidpunkten för att ge uttryck för sina tankar. En gÄng hörde jag som ett exempel ett samtal han hade med sina gÀster, dÄ han kÀnde sig ganska bra.

Det var det första samtal av det slag, jag sjĂ€lv hörde; ett mĂ„ngsidigt samtal, som handlade om sufism, historia, geografi och litteratur. GĂŒlen talade bĂ„de till hjĂ€rtat och förstĂ„ndet och gjorde det möjligt för Ă„hörarna att utvidga sin horisont sĂ„ mycket som deras intellekt tillĂ€t.

Jag tror att han var pÄ rÀtt humör, och kunde tala sÄ flytande, ty i det ögonblicket lyckades han tygla sina inre stormar, dÄ det handlade om att man hade varit orÀttvis mot honom.

DĂ„ jag bad om att fĂ„ se hans rum, avvisades jag inte. PĂ„ en enkelsĂ€ng fanns det ett ödmjukt lapptĂ€cke. I hörnet fanns ett gĂ„band. Allt som fanns i hans rum var utan vĂ€rde utom gĂ„vorna som utgjorde ett symboliskt vĂ€rde. För att stilla sin hemlĂ€ngtan hade han pĂ„sar som innehöll jord frĂ„n turkiets olika regioner…