|
Ödet ledde GĂŒlen till en balanserad vĂ€g med hjĂ€lp av hans begĂ„vning. Med hans ord beskrivs det som följande:
Min första lĂ€rare var min mamma. Vid den tidpunkten hade vĂ„r by ingen grundskola, utan det öppnades en senare. Jag började be nĂ€r jag var 4 Ă„r gammal och sedan dess har jag aldrig missat en bön. En utav mina lĂ€rare i skolan var emot detta och hade svĂ„rt att acceptera det. En annan lĂ€rare, Belma, tyckte vĂ€ldigt mycket om mig och brukade sĂ€ga: "En dag kommer en ung löjtnant att passera över Galata bron, jag kan redan nu se det framför mig" Jag brukade hjĂ€lpa familjen dĂ„ jag bland annat brukade sköta alla Ă€renden utanför hemmet, hjĂ€lpa mamma med hushĂ„llet och verkade som herde för korna och fĂ„ren. PĂ„ min fritid brukade jag lĂ€sa böcker och memorera in Koranen. NĂ€r min far var imam i byn Alvar, lĂ€rde jag mig att lĂ€sa Koranen med dess korrekta uttal och rytm tack vare imamen Haci Sidki Efendi som bodde i Hasankale. Jag hade ingenstans att bo i Hasankale sĂ„ jag fick gĂ„ till fots varje gĂ„ng, dĂ„ detta var en utmaning för mig med tanke pĂ„ avstĂ„ndet som lĂ„g pĂ„ 7 till 8 km. Min första lĂ€rare i arabiska var min far. Senare undervisades jag av Muhammed Lutfi Efendis sonson Sadi Efendi. Jag fick reda pĂ„ att min farfar och farmor dog nĂ€r jag var i Erzurum och den hĂ€ndelsen resulterade i att jag blev vĂ€ldigt chockad. Jag bad varje dag till Gud pĂ„ följande sĂ€tt: - Gud, ta min sjĂ€l sĂ„ att jag Ă„terförenas med dem. SĂ„dana djupa kĂ€nslor var nĂ„got som vi hade gemensamt inom familjen. En utav mina syskon dog nĂ€r jag var liten. I flera Ă„r besökte jag hennes grav och grĂ€t varje gĂ„ng. En hĂ€ndelse som rörde mig pĂ„ djupet var Muhammed Lutfi Efendis död. I och med hans död uppkom det en tomhet i vĂ€rlden som inte skulle kunna fyllas. Min far blev tvungen att lĂ€mna Alvar. Han bodde en period i Artuzu men bosatte sig i Erzurum. NĂ€r jag studerade i Erzurum kunde jag samla alla mina Ă€godelar i en liten lĂ„da. Jag fortsatte min utbildning under vĂ€ldigt krĂ€vande situationer. Vi lagade mat i samma plats dĂ€r vi sov och den mesta tiden fick vi tvĂ€tta oss med iskallt vatten. Det var sĂ„ trĂ„ngt att jag en gĂ„ng ville strĂ€cka ut min fot nĂ€r jag sov men hade inte möjlighet till det dĂ„ jag störde min kompis under sömnen. Med tanke pĂ„ denna situation, av respekt, lĂ„g jag inte ner nĂ€r jag skulle sova. VĂ„ra böcker fanns pĂ„ andra sidan rummet och hur skulle jag strĂ€cka ut mina fötter med tanke pĂ„ att de fanns i samma rum? Med tanke pĂ„ att den riktning de befann sig pĂ„ var riktningen mot Mecka. Bara ena vĂ€ggen riktade sig mot Korucuk. Med tanke pĂ„ att min far var dĂ€r och att det skulle bli respektlöst mot honom kunde jag inte strĂ€cka ut mina fötter mot det hĂ„llet heller. Jag satt pĂ„ liknande sĂ€tt flera nĂ€tter utan att sova. Inte en enda gĂ„ng strĂ€ckte jag ut mina fötter mot Korucuk, dĂ€r min far föddes och bodde. Detta visar hur mycket respekt jag har för mina förĂ€ldrar. NĂ€r jag studerade teologi studerade jag Ă€ven andra böcker och lĂ€rde mig mycket om Sufism. För mig visade teologin och sufismen samma riktning inom religionen. Eftersom jag var mycket energisk och aktiv glömde jag bort att trĂ€na. Jag var vĂ€ldigt bestĂ€md och kanske Ă€ven vĂ€ldigt modig. Jag kunde helt plötsligt klĂ€ttra upp pĂ„ trĂ€det nĂ€ra moskĂ©n Mursunlu och njuta av den underbara utsikten. Jag tyckte ocksĂ„ om att gĂ„ runt toppen av minareterna. Jag var vĂ€ldigt noggrann med min klĂ€dsel. Mina klĂ€der var alltid rena och lite dyra med tanke pĂ„ den tiden. Ibland var jag hungrig i flera dagar med jag hade för den delen aldrig pĂ„ mig klĂ€der som inte var strukna och skor som inte var putsade. NĂ€r jag inte kunde hitta strykjĂ€rn la jag mina klĂ€der under sĂ€ngen sĂ„ att de skulle pressas. [Fethullah GĂŒlen, My Small World, interviewed by Latif Erdogan, Zaman daily] GĂŒlen Ă€r vĂ€ldigt naturlig av sig, han Ă€r aktiv, Ă€rofull, extremt modig och djĂ€rv. Hans historia Ă€r full av medvetna och heroiska kĂ€nslor. Om hans naturliga förmĂ„gor inte hade blivit disciplinerade och balanserade skulle han lĂ€tt kunnat bli en skoningslös mĂ€nniska (inom ramarna av islam). Han Ă€r otroligt fĂ€st vid sina kompisar och slĂ€ktingar pĂ„ ett ömtĂ„ligt, barmhĂ€rtigt och Ă€lskvĂ€rt sĂ€tt. Han och hans familj har gĂ„tt igenom bedrövande och sorgliga tider med tanke pĂ„ hand brors, farfars och farmors död. Fethullah GĂŒlen studerade Ă€ven andra Ă€mnen sĂ„ som litteratur, historia och filosofi. Hans utbildning började hemma och fortsatte sedan i Erzurum. Ă
terigen, utbildningen som började hemma och som fortsatte hos Muhammed Lutfi Efendi fortsĂ€tter Ă€nnu idag och har aldrig avslutats. NĂ€r han gick i skolan trĂ€ffade han studenter till BediĂŒzzaman Said NursĂź och kom först dĂ„ kontakt med Risale-i Nur, som Ă€r ett komplett och "modern" islamisk skola som bidrog till hans intellektuella och spirituella formning. En person Ă€r verklig om han eller hon lĂ€r sig, lĂ€r ut och inspirerar andra. Det Ă€r svĂ„rt att betrakta en mĂ€nniska som verklig om personen ignorerar lĂ€randet. Det Ă€r Ă€ven kĂ€nt att en person som inte förnyar och reformerar sig sjĂ€lv har svĂ„rt att betraktas som verklig. Under tiden han fortsatte sin "moderna" utbildning i vetenskap, filosofi, litteratur och historia. NĂ€r han ökade sina kunskaper i vetenskaper sĂ„ som fysik, kemi, biologi och astronomi studerade han Ă€ven originella franska arbeten utformade av filosofer som Camus, Sartre och Marcuse. Han kom Ă€ven i kontakt med andra filosofers tankar, exempelvis östliga, islamistiska, icke-islamistiska och vĂ€sterlĂ€ndska filosofer. AllmĂ€nheten ser GĂŒlen som en man med insikt, förmĂ„ga, tydlighet, generositet, gemytlighet, medlidande, vĂ€rdighet, barmhĂ€rtighet, förlĂ„telse och tolerans. Ă
andra sidan Àr han igenkÀnd med sitt "hjÀltelika liv" med oÀndlig hopp, idealism och disciplin. Slutligen Àr han en symbol för tÄlmodigheten. De som Àr nÀra honom vet hur han Àr och beskriver honom som en man mycket kunskap och djup spiritualitet. |